trippelbarr

Jag kom och tänka på en sak. Jag har alla mina åtta år till häst ridit på samma ridskola, och då är det svårt att få möjligheten att få lära känna ponnysarna bättre. Visst vet jag vem som är sur i boxen/spiltan, vem som bråkar med vem när de ska få mat osv. Jag vet vilka som kan tjura när man ska spänna sadelgjorden eller som inte vill stå still. Ändå har jag fått chansen att lära känna några ponnyer bättre...

Det är tre hästar på ridskolan som jag känner/ har känt på riktigt. Bella, Emma & Gulding. Vilka möjligheter jag har/ har fått på dem! Bella var min hopponny som bara var min. Det fanns ingen annan än jag som ville och orkade rida. Hon och jag, det var vi genom allt. Emma, världens snällaste och trognaste häst som jag älskar just för att hon tog mig tillbaka till hoppningen. Hon har blivit så duktig nu. Världens perfektaste häst!
   Och Gulding. Jag ser så mycket Bella i honom. Och det gör mig uppriktigt glad att sätta mig på honom och rida ett pass som går superbra, det är ren lycka som får mig att tro på en framtid.

   Hästar är mitt liv. Jag älskar att rida, jag måste rida, annars mår jag inte bra. När jag sitter till häst eller är i stallet, släpper jag alla problem som jag tänkt på under dagen. Ridningen är mitt allt.