trippelbarr

Många av dem som håller på med hästar i vänskapskretsar har hört om Gulding som jag rider. Om att han är ung och bara inriden, inte utbildad. Att jag på grund av honom inte tänker fortsätta tävla dressyr på väldigt, väldigt länge. De undrar varför.

Det kanske är dumt av mig. Men sedan jag började rida Gulding 'på riktigt' har någonting förändrats med hela min syn på hästar. Jag är ingen ryttare som sitter på en och samma häst hela tiden, jag är ganska ombytlig. Visst har jag favorithästar och så, men jag gillar att prova runt för att man lär sig så mycket då.
   Känner jag att jag inte funkar ihop på en häst - både i ridningen, psykiskt och i hanteringen - då byter jag. Det finns ingen anledning för mig att traggla vidare på en häst jag inte känner att jag får någon känsla för. Det är förmodligen därför jag fastnat för Gulding, eftersom att han är 'ny' och inte är ridskoleponnyaktig än. Han är fortfarande ung och glad och har inte tröttnat på att ha massor med barn omkring sig, han har behållit sin personlighet.

   Jag ska vara ärlig - när jag satt på Gulding första gången så blev jag inte pangbomkär. Jag tyckte det var riktigt obehagligt hur vinglig han var i galoppen och hur han och jag hade dragkamp för att jag inte kunde bromsa och jag hade en klump i magen då jag var tvungen att styra in i hästen framför för att få stopp på den galne, gula hästen. Men jag kände att det fanns något slags intresse i mig då, redan då. Trots att jag var livrädd för att han skulle börja bralla, för det kändes som att sitta på en tickande bomb.

   Efter det red jag olika hästar, provade runt på Lucy och Power, men ingen av dem passade mig. Lucy var riktigt, riktigt rolig men hon kändes som en ridskolehäst liksom. Ingenting emot dem, men hon var för snäll men samtidigt envis och vi kämpade bara emot varandra ibland.
   Power var... Power. Jag förstod ganska snabbt att han inte var någon häst för mig. Visserligen gick det bra för mig på honom, men jag var aldrig nöjd. Och jag bestämde mig för att lägga av på honom med. I samma veva ville tjejen som red Gulding byta till någon annan häst, och sade som på skämt att jag skulle ha honom. Jag vägrade, men nästa vecka var det jag som var uppskriven på honom.

   Jag tror att jag redan samma lektion, den andra gången jag satt på honom, kände känslan av utveckling. Han var fortfarande crazy i galoppen, men någonting hade hänt i hans huvud. Han hade blivit tusen gånger lugnare. Jag sade direkt till Åsa att jag ville fortsätta på honom, och i den vevan har det fortsatt.

   Förmodligen, för min egen utvecklings skull, kanske jag skulle ha valt en ponny som var utbildad och kunde göra mer 'komplicerade' saker, för jag sitter ännu och tragglar i galoppen på Guldis, men det är inte det jag vill. Jag älskar den hästen. Det är något med hela hans ansikte, den där oskyldiga busigheten och alla hans tokigheter, som har gjort mig helt förälskad. Jag vill vara en del i hans utveckling, för gud vad han har utvecklats!
   Förut kunde man knappt galoppera, det funkar någorlunda nu. Och jag tror att han kommer kunna bli en jätteduktig häst om man hjälper honom till det.

   Så den resterande tiden jag får på Vällingby (jag och mamma ska nämligen snart ut och leta häst hoppas vi på) ska jag ha på Gulding. Jag ska klara av att hoppa 60cmbana på honom till hösten och jag ska kunna rida märke1 till sommaren (dock ett mål som jag inte tror det kommer bli något av). Min dröm är att köpa honom, men så kommer det inte att bli tyvärr.

Jag tror på honom så sjukt mycket. Jag tror på honom, för om han har utvecklats såhär bra under den korta tiden jag och många andra har ridit honom.... kommer han kunna bli bäst!

Gulis är min bäbis, nu & föralltid.