trippelbarr

Jag har bestämt mig för en sak nu. Något som jag inte vet om det är rätt, eller om det är fel, eller hur jag tycker om det men i slutändan kommer det nog säkerligen vara ganska bra. Om det blir så att det blir rätt, annars kommer det vara fel - flera gånger om.

   Det började med, några dagar innan Jacks födelsedag, att jag såg honom med nya ögon. Jag vet inte vad det var, men det var en gnista och den födde en sådan stor kärlek inom mig att jag höll på att bli galen. Jack var den sötaste, finaste hästen jag någonsin sett. Han var hetsig, arab... Men ack så fin och vacker. Jag var handfallen och kunde inte göra något annat än att bli skötare på honom.
   Den dagen jag pratade med Stella och sade att jag ville byta till Jack och börja sköta honom, jag tror faktiskt att jag flög. Lyckan bara bubblade i mig och jag ville skrika och då började liksom det riktiga hästintresset för mig. Jag var typ den bästa skötaren han hade då, jag ryktade och borstade och visiterade och smörjde och skurade, varje lördag och måndag.
  
   Han var min baby, visserligen litade han inte på mig men ibland så kunde han kila ner huvudet i min famn och tycka att det var skönt att jag pysslade om honom. Sedan började jag rida honom också, förstå lyckan?! Visserligen kunde jag knappt rida då, men att jag fick rida honom var liksom bättre än inget.

Jag började hoppa honom också, fast då hade jag för länge sedan slutat rida honom i dressyren. Han och jag passade inte ihop inom hoppningen, han vägrade på allt under sjuttio.

Och nu har jag snackat med Stella, ska kanske börja sköta den nya ponnyn. Kanske. Ingenting är uttalat nu, men har iallafall anmält mitt intresse. För den där gnistan när jag såg stoet, var precis likadan som den som jag fick när jag såg Jack första gången. Nu har det svalnat lite, men jag älskar honom fortfarande högt.





Du kommer alltid att vara min, oavsett vad, oavsett när. Det är alltid Jack's Amalia, Amalia's Jack.